Räds inte TrasDockan

Nu men även innan undrar kanske du varför detta med "TrasDocka" (Ragdoll).
Svaret är ganska enkelt faktiskt, det är ytterst få människor som verkligen kan anse sig vara "hela" som aldrig gått sönder inombords av sorg eller kärlek av något slag.

Det som slagit mig är varför så många verkar se ner på uttrycket "trasig"?
Leksaken som är trasig, sönderlekt och i beståndsdelar på golvet så att man som förälder biter sig i tungan både en och fjorton gånger är just trasig för att den har varit BRA.
Den har fyllt sin funktion och barnet har verkligen använt sin fantasi och lek till max för att den skulle bli så trasig, är det då fel?

Mosaikbilder beståendes av kanske hundratals skärvor ifrån tallrikar någon först med kärlek och stor omsorg tagit hand om, lagat kärleksmåltider och serverat de som betyder mest på och sen när de gått sönder använt till att skapa konst!!
Är då en stor mosaik fel för att den ju är trasig eller är den bara ännu vackrare för vad den faktiskt har gått igenom för att bli just det verk du ser på och berörs av?

Knappast!

Titta både i lekens och i "verklighetens" värld på samma sak... Dockan.
Barbiedockor levande o delvis plastikopererade, tillbyggda i plast (jag vet att det heter saltlösning, men der ser ut som plast) som iinte äe ett dugg lyckligare än någon annan intetillfixad kvinna som kanske inte är "perfekt" men är sig själv och stark i det, vad är vackrast?
Jag vet vad jag tycker helt klart eller nu om man istället pratar om de helt i plast som barnet knappt får röra för mamma då den dyra dockan ju är såååå fin att det är synd att den går sönder...

Mot vilken docka har det fällts mest tårar och kramats om i tröst och somnats emot under extra mörka nätter? Den mjuka trasdockan som kanske sedan år har saknar en knapp för att mormors hund åt den, men den är varm, den betyder något och den finns där?
Nu har jag ingen dotter men inte har jag sett någon liten flicka eller visst pojke heller hårt kramandes sin barbie när den är ledsen eller extra lycklig.

Vad är det då jag säger?

Är det bra att vara trasig?

< (Sötaste barnprogramet)

Tror man att sträva efter trasigheten skulle uppnå någonting annat än lidande så tror man nog rätt grymt fel måste jag påstå, det finns gott om lidande ändå utan att själv leta upp den.
Men se på nyheterna, se på kvällstidningarna och för all del se på arbetslivet eller bara helt enkelt din egen vardag omkring dig...

Psykopaten som FOLK tyckte var så underbar och välartad, han vet helt "normal" och gjorde ingen förnär, helt plötsligt är det honom man ser i kvälltidningen då de grävt upp de 72 liken i hans källargolv!
Möter jag en stor tvåmeters hårdrockare i en mörk gränd en sen kväll ute, eller tre gothtjejer med tungt smink och extravaganta klädkreationer de själva mestadels tillverkat, eller en "fin" man i kostym som ser "normal" ut så är det fem gånger av fyra jag är mer misstänksam emot honom kan jag säga.

The Ark har bland världens mest brillianta sångtexter när de sjunger att det krävs att vara galen för att hålla sig mentalt frisk.
Det är så verkligen, de du ser som verkar konstiga, som klär sig mysko, som har en stil du inte förstår eller femtio piercings på ställen du inte ens vill veta, det är inte DE som är faran i samhället, tror man det är man nog själv en del av faran...

Hos en annorlunda människa, som vågar att inte vara som "FOLK" ser du galenskapen och du kan lära dig gilla den eller bara låta bli, det är hos den som till ytan inte verkar ha några problem alls, som har ett "perfekt" svenssonliv som det kokar och bubblar och som en dag tar brandyxan och går bärserk på jobbet när droppen fått bägaren att svämma över...

Jag ÄR en TrasDocka, galen och fri, och hoppas för allt i världen att det ALDRIG kommer ändras!


Dulce est desipere in loco

Att älska... MIG

Ett gammalt inlägg från en annan sida, både inlagt som ett test av sidan samt för att det säger en hel del om denna trasdocka, så den som orkar läs på... den som inte gör det... finns det massa andra bloggar för.


Någon sa till mig att granska mig själv inåt att se MIG..,
Att granska eller söka inom sig själv är nog det svåraste men samtidigt mest givande arbete man kan göra för sig själv.

Det är som att jag skulle gräva mig ett djupt hål, hela tiden gräva mig neråt, först ser allt bara mörkt ut och man ser inte riktigt något slut på det hela, men allt eftersom tiden går och man når längre ner, känner man värmen som finns där, och man vänjer sin blick så att det mörka nu inte längre är något man inte kan greppa utan högst verkligt.

Till slut när man grävt så långt att när man ser upp mot ytan inte längre kan förstå hur någon kan hålla sig kvar däruppe, att bara se ytan, själv vet man kanske inte heller hur man ens skulle ta sig dit tillbaka om man ens ville...

Vad finner man då?
Inte är det några världsomspännande inneboende hela hemligheter, snarare tvärtom.

När jag äntligen ser bortom ytan av mig själv eller ens det jag velat vara mitt eget djup emot omvärlden och istället ser det som verkligen gror där inne, dvs JAG, så är det det mest jordnära, mest elementära, fundamentala sanningarna om en själv som jag ser.Det är skrämmande och upplyftande att se sig själv inte genom andras ögon utan att låta hjärna korsa själ att låta hjärta möta sinne...


Självskådning istället för Åskådning om man så vill.

Mitt mål var ju att finna det jag älskar hos mig själv, och det inte för att skryta eller stoltsera med det utan för att utvecklas, växa som människa.

Något vi alla borde göra mycket mera.Inte bara för att när man älskar sig själv så är det faktiskt den enda gången man egentligen KAN älska någon annan.
"Älska din nästa som dig själv..."
så heter ju ordspråket som alla vet.

Lättare sagt än gjort det vet alla också, jag har länge haft livsdevisen att jag hellre älskar andra än mig själv just. Kanske var just därför detta "uppdrag inåt" så svårt.

Men det är så, när man kan se sina egna styrkor, sina egna fördelar och veta att man är trygg i sig själv så kan man ge ut desto mera av sig utan att gå under, och visst är det det kärlek är att ge av sig själv utan att förvänta något tillbaka.

Att älska sig själv... vad är mig själv då?

Vad har jag... frågor jag grubblade länge och väl på.
Vad jag kommit fram till är just att jag KAN älska mig själv och att jag är VÄRD att älska mig själv, och att jag i stort just ÄLSKAR mig själv, kanske låter ego att säga men det ÄR det inte, det är grunden för att älska över huvud taget.

Jag älskar att jag kan påverka, att jag med mitt hjärta kan värma, styrka, förändra, röra andra, om det så är genom skriven text eller en bild jag tecknat, eller foton jag tagit spelar egentligen ingen roll, men att Jag just jag kan ha en effekt, kanske en bestående effekt är stort, och något jag älskar hos mig själv.
Jag kan formulera mig genom min konst eller genom ord och att faktiskt kunna sätta orden på vad hjärtat sjunger är inte det lättaste, man måste lyssna hårt och länge..

Vad jag mer älskar är att jag är i god kontakt med hur jag känner mig, det är en styrka att kunna gråta inför någon annan att dela den stunden för personen närmare.
Det kan jag, jag är MAN nog att kunna våga visa mina känslor som om jag öppnat ett lock till mitt inre, lika tydligt blottande av min själ som de rockförsedda männen i tantolunden om vårarna, lika bar och på samma sätt sårbar, jag KAN visa mig sådan det är en styrka, det säger däremot inte att jag automatiskt gör det för vem som helst....

En sak som hänger ihop med detta är att jag kan resa mig.
Död, sorg, smärta har varit mina vägar så många gånger i mitt liv att jag knappt kan sätta ord på dem alla, men minns gör jag likväl.
Även om liemannen levt i min skugga så länge att jag nästan trott att han är en del av mig, så vet jag att jag kan ställa mig upp, jag kan resa mig, ta lärdom och jag kan gå vidare.

Jag glömmer inte, det älskar jag även det, jag tar styrka från det jag kunnat göra annorlunda, från det jag inte kunnat göra, och från det jag har gjort och vänder det jag formar mig ständigt och kan gå stark och rak längs en gata, och se vem som helst i ögonen, så långt har jag nått inom mig att jag inte ser något att frukta i det jag inte förstår eller inte vet, utan snarare en utmaning att jag ska lära mig vidare, växa mera.


Jag lever inte i det förflutna även om det är en del av vem jag är och hur jag blev denna jag.Faktumet att jag ser det älskar jag.Vad som kanske är mer uppenbart eller lättare om man så vill att kunna älska hos sig själv är även saker jag älskar.

Min Fantasi, att jag inte ser vardagen som alla andra utan ser den i bilder, i former i steg efter steg, jag ser möjligheter i svårigheter och jag ser inte mörkret av en skugga, jag ser formen av ett ljus.
Mitt sinne just, kalla det intelligens eller intellekt, det må vara ord läsaren i detta nu väljer men den är mitt redskap det jag har genom hur jag har varit och vad jag lärt i mina dagar, min egen loggbok och hårddisk, min själaserver.

Jag älskar att tänka och låta tanken gå fritt och inte bara ett steg till utan kanske tre fyra... Varför sätta en gräns på det som hela tiden kan bli mer?

Det ÄR svårt att säga VAD exakt jag älskar hos mig själv, men det att jag inte tänker låta mig sugas ner i svärtan av sorg eller smärta och låta sinnet dras med så att jag fokuserar på mina svagheter är likaså en del jag älskar hos mig.

Jag är stolt, inte högmodig, men jag är stolt och behöver inte vika mig, för någon annans vilja eller tänker ta skit, det är en sak jag älskar, att kunna stå upp för sig själv är älskvärt, så många och även jag har låtit mig trampats på i mina dagar, men på intet sätt tänker jag låta det ske mer.


Slå mig, förolämpa mig eller på annat sätt plåga mig, mitt sinne, mitt hjärta, min själ, hela mitt jag kommer förbli JAG, det kan INGEN rubba mer!I brist på annat att säga kanske, nej snarare för att det hör ihop med vad jag nu tänker skriva så valde jag detta sist...

Jag älskar att jag aldrig är färdig, jag är komplex, jag är föränderlig, jag är större än många tror, att jag aldrig slutar vilja lära mig eller aldrig slutar att fortsätta att utvecklas som person, som människa, som medmänniska älskar jag. Jag älskar mig för jag tar inte slut...

Det finns alltid mer att älska...♥


Ab imo pectore